Edblad, 299kr, st XS.
Till mina fina arbetskamrater, tanterna och gubbarna.
Jag är nu en vecka in i det nya jobbet. Det känns jättebra. Det kom verkligen i rätt tid. Nu återstår omställningen av att jobba natt. Men det ska nog gå bra. Det känns som att detta är precis vad jag behöver just nu.
Jag åker inte längre till jobbet med magont. Jag sover bättre. Jag är piggare. Jag har bättre aptit (vilket jag egentligen hade kunnat vara utan). Jag känner mig inte så stressad. Framförallt så är jag gladare och jag skrattar med hela mitt hjärta.
Nästa vecka åker jag iväg på utbildning inom Friskis. Det ska bli riktigt roligt.
Röntgen visade ingenting. Och det är ju bra. Läkaren står på sig och säger en långdragen stukning och skickar mig till arbetsterapeuten för snabbare läkningsprocess.
Jag är besviken och arg. Och någonstans lättad. Jag är så trött på mina handleder som ständigt gör ont eller skadas. Så jag hade hoppats på att röntgen kunde visa något så att jag kunde bli lagad. Men ingenting är fel och det är egentligen bra.
Efter två månader av smärta är jag trött på att ha ont. Ont här hemma, ont på arbetsplatsen, ont på träningen. Jag gillar inte känslan av att känna mig begränsad. Att inte kunna göra något fullt ut. Att känna mig otillräcklig.
Det är en jäkligt lång väntan på att få reda på svaret från min röntgen. Min läkare bestämde sig så fint att ta två veckors semester istället för att ge mig mitt svar. Hon är säkert värd den där semestern. Men jag dör av nyfikenhet. Och tills på måndag får jag fortsätta leva med min ömma handled som hoppar till såfort jag gör en för avancerad rörelse för den.
I övrigt går tränigen bra, förutom handleden. Träningen går framåt, äntligen. Efter operationen och alla sjukor och skador. Det blev höjning på skivstången i måndags. Och jag ser framemot ytterligare en höjning inom det närmsta. Det behövs, efter att ha backat och stått stilla är det nu dags att öka för att fortsätta utmana kroppen och få resultat. Dessutom behöver min nacke det. den tar mest stryk när träningen inte flyter på.
Kosten har däremot inte varit något vidare. Har problem igen med magkatarr. Så antingen kan jag inte äta alls eller äter jag hur mycket som helst och hittar ingen botten på det. Så länge kroppen känns på detta viset får det helt enkelt vara okej att äta för mycket eller för lite. Hälsosamt eller mindre hälsosamt. När allt känns bättre får det bli att hitta tillbaka till min trivselvikt eller rättaresagt rätt känsla i mina kläder.
Kladdemuffins med dulce de leche och chokladsmörkräm
Dulce de leche är karamelliserad mjölk som har kokats i 2, 3 timmar. Numera kan man köpa färdigkokad. Hittar du inte detta i butik ta den som ej är färdigkokad, riv av etiketten, lägg i en kastrull och täck burken med vatten, låt det småputtra i ca 2,5 timmar. Fyll på med vatten när det behövs, burken ska alltid vara täckt.
Kladdemuffins
100 g smör
2 ägg
2½ dl socker
1½ tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
2 dl vetemjöl (glutenfritt fungerar alldeles utmärkt)
½ tsk bakpulver
Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätt övriga ingredienser och blanda i smöret. Fördela smeten i muffinsformar och grädde dem mitt i ugnen på 200 grader i ca 10-15 min. De ska verkligen vara kladdiga, så hellre för kort tid än för lång tid! Är du osäker så ut med dem!
Chokladsmörkräm
100 g mjukt smör
3/4 paket florsocker
3 msk mjölk
1½ msk kakao
Vispa smöret med elvispen, fortsätt att vispa på låg fart och tillsätt florsockret lite i taget. Häll i mjölken och kakaon och fortsätt vispa i några minuter till så att smeten tjocknar.
När muffinsen svalnat (är dem rätt gjorda och kladdiga, ska mitten ha sjunkit ner och bildat en grop) lägg dulce de leche i gropen och spritsa på smörkrämen.
Här är en video på hur man enkelt spritsar rosor.
Favoriten att baka är cupcakes. Det var längesen sist. Denna satsen innehåller både gluten och raffinerat socker. Mina favoriter. Om ni är intresserade av recept så är det bara att kommentera.
Kladdemuffins med dulce de leche och choklad smörkräm
Lite kärlek till själen
Malte ska bäras
Rundare kinder
I am not what happend to me, I am what I choose to become.
Sometimes you have to lose your mind before you come to your senses.
Tough times don't last, tough people do.
Alla dessa besluten. Man kan bli galen av mindre. Men är det något jag har lärt mig under mina 26 mer eller mindre kloka år så är det att det jag ångrar allra mest är allt det där jag aldrig gjorde. Så därför är beslutet taget och jag lämnar min trygga vardag i hopp om att bli en gladare människa med en lugnare själ.
Efter 12 timmars sömn begav jag mig iväg till läkaren. Handleden som varken är sämre eller bättre behövde kollas upp.
Kanske är det en långdragen stukning. Kanske är det något annat. Diklofenak i tio dagar och en remiss till röntgen. Läkaren tyckte det var bäst att kolla upp det ordentligt samt att ta en titt på andra handen efter senskideinflammationen där en muskelförtvining har blivit.
Så var det med det.
När den är som bäst.
Jag hade min uttagning i fredags för att bli cirkelgymsledare på friskis. Förutom att det gick bra så var det väldigt roligt! Ett klockrent pass sades det! Jag fick väldigt bra feedback från ledarna som jag ska försöka ta med mig i livet. Till våren blir det utbildning och till sommaren eller hösten kör jag i gång!
Visst är det härligt med snö och vackra landskap.
Men jag går så mycket hellre i plusgrader.
Det ligger inte i människan natur att äta spannmål. Ligger det i alla djurens natur?
Jag har då aldrig sett en katt jaga majskolvar i ett majsfält. Ändå är det något som är fullproppat i foder. Vilket är en självklarhet egentligen, det är ju billigt!
Jag kom över denna sidan Laggarebo som faktiskt säljer spannmålsfritt foder och där finns en hel del intressant fakta med.
Det är alltså inte bara människor som blir sjukare idag, utan även djur.
Min "iprenkur" hjälpte aldrig och efter två besök hos sjukgymnasten, konstaterades det att detta inte skulle bli bra utan en skjuts. Så en skjuts blev det, jag fick min efterlängtade kortisonspruta (efterlängtad trots att jag tycker väldigt illa om kortison). Kortison och bedövningsmedel sprutades in mellan senan och senskidan (om jag hade tur och läkaren träffade rätt) och ingen ansträngning fick göras på 5 dagar. (Sjukskrivning fick tas) Idag är 5e dagen och handen känns mycket bättre.
Idag provade jag att träna, ett iw pass, skonsamt mot handen, det gick bra! Åter till jobbet imorgon.
Fyra veckor av tråkigheter med handen är från och med NU över!
En aningen uttråkad. Fortfarande ingen träning. Jag har inte ens tagit mig i kragen och gått ut och gått istället. Jag har inte haft någon lust helt enkelt.
Imorgon är det en vecka sen jag gick till doktorn, alltså två veckor sedan detta startade. Hur känns det idag? Kanske en liten förbättring, en tveksam förbättring. Men nä annars är det nog likadant. Imorse hade jag riktigt ont. Igår var den riktigt öm. Det har bllivit en del lyft i helgen, som kanske gjort det. Men egentligen tror jag helt enkelt att den inte blir bättre, den hära fina iprenkuren och den såkallade "vilan" fungerar inte. Denna veckan har jag dessutom min tunga arbetsvecka med 6 arbetspass. Det ska bli spännande att se hur det går!
Måndagmorgon och det vanliga pepmejlet från Olof Röhlander låg i inkorgen. Idag pratar han om "Är det värt det?". Han finns på facebook och ni vill ta del av hans peptalks!
Just nu är det bara fullständig vila som gäller, allt för att bli så bra så fort som möjligt. Och just idag, precis nu känns handen faktiskt lite bättre. Till skillnad från igår då jag större delen av dagen gick runt med en kräkkänsla eftersom senan hoppade runt i handen och gav ifrån sig en sådan där riktigt härlig obehaglig smärta. Som sagt, idag känns det bättre och nu går det bara framåt.
Sen att det känns fullkomligt förjävligt att jag bara lyckas träna 2 gånger på 14 dagar är ju en helt annan femma.
Imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att jag inte längre stod ut med smärtan i min vänstra hand/handled. Så jag tog mig i kragen, fixade en ny vårdcentral och åkte till läkaren. Fick en läkare som verkligen fick mig att inse att all oro jag haft för att gå till en ny läkare var befogad. Vilken jäkla idiot!
Jag har senskideinflammation. Och efter att jag googlat det, som läkaren sa att jag skulle göra, vet jag såhär mycket:
Allmänt
De Quervains syndrom innebär att det gör ont i handleden på den sidan där tummen sitter. Smärtan kommer framförallt när man rör på tummen och beror på att man har fått en inflammation i en senskida.
Om man har de Quervains syndrom är senskidan till tummens sträcksenor inflammerad och förtjockad.
De Quervains syndrom är vanligt och det är framför allt kvinnor som får sjukdomen. Orsaken till inflammationen är inte känd men upprepade, ensidiga rörelser med handen och tummen är troligtvis en av anledningarna. En annan orsak tros vara hormonförändringar i kroppen. Det är till exempel vanligt att kvinnor får sjukdomen direkt efter en förlossning.
Sjukdomen kan gå över av sig själv om man låter handen vila, men ofta krävs det en operation för att man ska bli frisk.
Symtom
Om man har de Quervains syndrom har man ont i handleden på den sidan där tummen sitter. Smärtan strålar ner mot tummen och känns som mest när man rör på tummen. Det kan också vara svårt att använda tumgreppet och att lyfta föremål.
Behandling
Om man har möjlighet att vila handen, kan sjukdomen ibland gå över av sig själv. Det är enklare att vila handen med hjälp av en stödskena. En sådan stödskena bör utprovas inom sjukvården för att den ska göra bäst nytta.
Har man väldigt ont kan man pröva att ta värktabletter mot smärtan och som samtidigt motverkar inflammationen. Man kan få läkemedlen utskrivna av läkare eller köpa själv på apotek. Exempel på läkemedel är Ibumetin, som innehåller ibuprofen, eller Eox, som innehåller naproxen. Ibland kan man behöva få en kortisonspruta för att dämpa inflammationen.
Om man inte blir bättre av att vila handen eller efter att man fått en kortisonspruta, behövs ofta en operation där läkaren öppnar den inflammerade senskidan. Senan kan då röra sig fritt och inflammationen läker. Operationen tar ungefär en halvtimme. Man behöver inte vara sövd utan det räcker oftast med lokalbedövning. Läkningen efter operationen tar ungefär två veckor och man behöver inte något gips. Man kan använda handen men det brukar göra ont i början.
